Ibland.

Ibland så kommer inte orden, nej dom kommer inte för om man släpper ut dom så kommer man inte kunna sluta.

Livet är bra lustigt, bra jävla oförutsägbart!
livet är oss inte att ta förgivet..nej det ska gudarna veta att det inte är.
 Arg ja jag känner mig inte lugn och fin jag känner mig fördjävla uppriktigt förbannad, förbannad över hur lite vi kan styra saker hur maktlösa vi små människor är.

Förbannad på människor som inte inser det, just nu så kan jag inte känna mig ett dugg varm och lågmäld och sådär mjuk som människor anser att man ska vara, och vet ni varför? för att ibland så får man ännu en gång ett helt annat perspektiv, ja ett sånt perspektiv som bara trillar ner och slår en i huvudet så att man tappar andan. Ett perspektiv som inte innehåller rosa fluff utan är kallt och hårt.

Ett sånt perspektiv som gör att nästa gång en människa gnäller om sina små triviala skit problem så vet jag inte om jag kan bara le och lägga det åt sidan utan mer ta fram mina kallaste och bistraste ord och bara dräpa dom.

För ärligt jag är inte intresserad att höra ditt skit snack så länge det bubblar ur dig som svart tjära.
För det finns saker i livet som är viktigare än triviala skitsaker.

Livet är så skört så skört ta hand om det medans du kan.  

Så dum

Något bland det dummaste en människa kan äga, fast det är det käraste vi har är våran stolthet.
Stolthet driver oss till att göra så många dumma val, val som vi egentligen vill göra, men vi kan inte
det tar stopp det svider och gör så ont för att stoltheten sätter sig på tvären och orden fastnar i halsen.

Så mycket vi skulle få sagt och så mycket längtan vi kunde släcka om vi visste hur vi skulle göra oss av med stoltheten. Den gör oss inte starkare som vi tror..den äter upp oss och vi kommer att få ångra våra val så många gånger om.

Ja jag är dum jag är riktigt dum, för jag bär på stolthet. så förlåt mig för det.

Gonna Take You There - Lyrics

För en liten stund.

För en liten liten stund, blundar jag och släpper allt som finns runt,
slår upp mina ögon och helt plötsligt står jag där.

Mitt på dans golvet en varm sommarkväll och jag hör hur orkestern
spelar upp en härlig sång.

Även om allt bara sker i mitt huvud kan jag känna hur jag kastar av mig
skorna, dansar ut över marken.

Bara jag inga andra än jag och orkestern finns där just då, jag känner
vibrationerna av tonerna hur dom strömmar igenom min väldigt trötta kropp
fyller upp den med det mest underbaraste ljus.

Gräset känns svalt mot mina nakna fötter och huden knottrar sig, allt blir
till liv.. jag dansar för livet, dansar för att jag måste..för det är det enda jag kan.

Allt annat får vara för några minuter, det som komma skall får vänta ett litet tag till.
För just nu så måste jag bara dansa.

Jag såg sanningen, ja jag såg sanningen och jag tog det till mig.
Jag sänkte garden och lät svärdet tränga långt in i bröstet, jag väjde inte
jag lät det hända..jag tog det..jag gjorde det.


Jag såg det komma, jag såg dig ta upp vapnet och jag såg dig titta på
mig precis innan.

Men jag klev inte åt sidan jag gjorde inte och jag tog inte upp mitt eget svärd
i något försök att stöta tillbaka.

Du tog det jag gav dig av ondo och jag lät dig dräpa mig för det.
Jag tänker se på när det sipprar ut.


Jag gör det...jag låter dig göra det.

När du läser meningarna jag säger, med dom ord jag äger
så väljer du hur ditt hjärta ska tolka dom.

Jag äger inga andra ord inga vackra överdådiga,
jag ger dig det jag har, det som är jag.

Du fångar dom, håller dom i dina händer
granskar dom noga och antagligen lägger dom någonstans.

För det som är jag..det som är jag... kanske inte räcker ibland.
Jag har det jag har och säljer inga illusioner, jag säljer inte min själ.

Ett ljus.

I går kväll hände det magi som jag skrev. Något helt underbart hände en alldeles ny liten människa kom till jorden, alldeles färsk och helt oförstörd av allt som sker i världen.

Det är nåt magiskt över bebisar..dom har ett ljus runt sig som skiner upp även dom mörkaste rummen och värmer dom kallaste platserna.

Alla som har hållit i en liten liten människa i sina armar vet vad jag pratar om när jag säger att dom små små liven får en alldeles hänförd och man glömmer all ondska för några sekunder.

Så ännu en gång så har vi fått ett ljus på våran jord ett alldeles speciellt och vackert ljus, en liten Felix.

Stråkar.

En underlig och väldigt magisk kväll, känner ni det? hur stråkarna spelar i kapp med löven som prasslar.
En Söndag..som alla andra men ändå inte det är en helt ny kväll med underbara väsen som viskar att i kväll kan vad som helst hända bara du är lyhörd.

Vackra saker kan skapas en kväll som denna underbara gnistrande underbara under kan faktiskt ske, bara du inte har slutat att se skogen för alla träden.
Då ser du vad som sker allt som surrar runt dig, du kan nästan sträcka ut handen och ta på det.

Du är vacker så vacker, underbar och gnistrande, nu följer vi bara med i vindarna..vart dom än bär oss.
Stråkarna spelar i kväll, och löven prasslar i vinden och allt skiftar. 
Välkommen

Virvlande tankar alltid virvlande tankar som bosätter sig på platser där det nog inte är meningen.
Varför alltid krångla till det?, varför alltid vrida och vända på varenda mening tills ordet är så uttröttat att man bara vill kasta iväg det?

Jo för att det är så underbart att få leva fritt inom sig. Ute i den "verkliga värden så ska man vara så korrekt och allt ska vara så hm hur ska man lägga fram det...perfekt.
Livet är inte perfekt åh min gud..så långt ifrån perfekt, men det är ju så det ska vara. Världen skapades inte enkel utan allt annat än enkel.

Och nej jag vill inte följa med på eran resa..jag har min alldeles egna och jag har nog med det, men för det betyder inte det att mina tankar eller att min vision är fel..jag vet att jag gör rätt, för jag lyssnar på mig själv. Även om det kan bli väldigt förvirrande ibland så hamnar jag oftast där jag ska till slut.

Jag behöver inga förmaningar om vad som komma skall och jag behöver ingen som talar om för mig hur allt kommer att sluta för jag känner också pulsarna.. även om jag inte väljer att följa med i massan.

För även om vi ställer oss med armarna längst sidorna och inte tar ett steg till så kommer jorden att fortsätta att snurra och tiderna kommer ändå att skifta, för universum har sin alldeles egna plan..och ingen människa är mer värd än någon annan, vi har bara olika platser som i ett pussel.

Och natten blir väl till dag även när du sover?

andas

Ibland så får man bara andas in, bara sansa sig för nån minut och låta det passera.
Ibland är nu, just nu är det dags att sansa sig lugna sig och börja lyssna och kanske, ja kanske kliva åt sidan.

När man sätter sig själv på för höga hästar tenderar man att ha väldigt långt till fast mark, fallet kan bli väldigt obehagligt om du inte vet hur du ska få stop på den skenande hästen.

Jag har gjort det förr jag har ramlat ja oj så många många gånger att det är svårt att hålla räkningarna..det blir lätt så när man har ont om tålamod och vill väldigt mycket, när man blir sådär passionerad.

Och ja det gör ont nåt så inåt helvete ont när man ramlar. Men det är slut med det nu för jag tror jag har hittat det, men bara kanske..jag hoppas det. lugnet.

 Så jag kliver åt sidan, och jag väljer att andas.

en sekund.

Du tittar ner för en sekund..en sekund och allt svepte förbi, du tittar upp och undrar vad det var som hände.
En enda sekund var allt som behövdes för vinden att byta riktning, den smekte dig på kinden medan den drog förbi dig och lämnade dig där.

Melankolin träffar dig precis som en kniv hårt i hjärtat, den borrar sig djupt in, hjärtat drar ihop sig i ett tappert försök att värja sig.
Men den sekunden var allt som behövdes för att lämna dig naken avklädd, skyddslös och blottad.
En enda sekund..och där sitter du på marken i ett försök att plocka upp skärvorna av det som blev kvar, ta dig samman. 

Allt annat rör sig som vanligt men du är som fast frusen i ett ögonblick och ensam kvar är du på perrongen.. du han inte med, det går fler tåg det vet du, men just det tåget missade du.
Med greppet kvar om det lilla som finns kvar är det bara att vända dig om och börja vandra igen.

Bara du.

Stormen tar i, allt slits upp i partiklar och virvlar ut i det stora intet.
Partiklarna som förut formade ett nånting lämnar nu kvar ingenting.

Och du undrar vad det var som hände precis, men slutet på något
innebär alltid en början på något annat.

Du är inte alldeles på egen hand i den stora överväldigande massan,
du har allt du behöver runtomkring dig.. universum!
Där du själv är den starkast lysande stjärnan.

Vems.

Vad du än tror om mig så har du fel om mig, vad du än diktar ihop om mig så vänder du det åt helt fel håll
du begär mig..men du är inte beredd på det jag kommer att ge.
Jag ger dig mitt allt om du ber om det, men du vill inte ha det..du vill bara smaka lite innan du vänder dig om och vandrar åt andra hållet.
Vad tror du om mig?..att jag bara kommer att vara den snälla genom dumma människa för resten av mitt liv?
att jag inte inser mitt värde här på jorden.
Jag tänker inte låta dig bara ta en bit, aldrig någonsin att jag ger bort det..för jag är viktig, hela jag betyder något för vet du en sak..Jag är helt underbar och min plats är given..är din det?

Inte mitt.

Nej..be mig inte om för stora uppoffringar.
Du får inte ställa vilka krav som helst..du må vara starkare en jag
och du må tycka att mitt trevande är outhärdligt.

Jag är kanske inte den tydligaste varelsen som vandrar på jorden,
men mitt hjärta pulserar lika mycket som ditt.
Be mig inte att ge upp mitt liv för något som för dig verkar alldeles uppenbart.

Jag kan inte stå på samma perrong som du just nu..mitt inre skriker stopp.
Jag kan inte vara den som du önskar bara för att det passar dig,
mitt inre är inte som ditt..men min själ är min och jag finns lika mycket som du.

I regnet vilar tron.

Ljusen är tända och höstens första regn sköljer ner över taken som att det försöker att spola bort allt som har hänt under året, radera det som behövs.. börja göra ett avslut inför årets sista månader.

Vad är det du vill ska raderas ur ditt liv? är det någon ond och mörk sörja som har lagt sig som en hinna över ditt hjärta, som du önskar att regnet ska nå in till och låta det rinna ner till marken absorberas av den fuktiga jorden.

I regnet vilar tron på att det kommer något nytt..något rent och äkta.
Dina ögon vilar på lågans mjuka dansande i mörkret, mörkret som nu kommer i allt större utsträckning när solen snart går inför sin årliga vila.

Men ljusets mjuka varma låga inger hopp om att det inte är för sent att allt inte var förgäves.
Innan du sett lågan brinna ut så kommer solen att stiga regnet kommer att avta och endast lämna några blanka glänsande pölar som en påminnelse om hur den sköljde in i ditt hjärta med sina små kalla droppar, men lämnade dig med något mycket större..

Hopp.

Jag

Känner ni hur underbart det är i luften? mina höst känslor var inga höst känslor..det har nog helt enkelt vart så att jag har känt så himla mycket det här året att när det för en sekund tog en paus så trodde jag att det var nåt helt annat.

Så nu har jag funderat lite på det här med att man inte kan springa ifrån sitt inre, och det är ju rätt intressant vad jag har fått erfara flera gånger att det inte funkar på det viset..hur mycket du än kämpar emot dina egna känslor och det som är den väg som är menad för dig, så kan du vara helt säker på att det inte finns någonstans att gömma sig..för ditt öde hittar dig ändå.

Men jag tror ändå på något sätt att kämpandet har en viss mening..för du kanske inte tar den mest självklara vägen fram till ditt mål utan du kanske väljer den lite mer krångliga, och du kommer ju att ha fått massa erfarenheter längst med vägen.
Men sen när du inser hur jäkla underbart det är när du tar dig själv i handen och förlikar dig med det som faktiskt är du och och vilka fantastiska saker du kan få uppleva då.

Och en sak är säker, jag har slutat att kämpa jag har bestämt mig för att vara med på resan fullt ut.
Och det är bara jag och ingen annan som möter mitt öde, för det är jag själv som skapar min värld.

så är det

Inre resor är oftast inget man bara bestämmer sig för att göra, det är inget man väljer. Antingen så är det mening att du ska göra det..annars är det inget du ens grubblar över.
Man upplever mycket turbulens och är i ständig förändring, och då är det ju inte så märkligt att man ibland får en överhettning.

Då trycker man på paus knappen ber universum om lite andrum för att kunna finna nya vägar, att återigen få känna hungern och inte bara för att äta för att bli mätt utan verkligen känna alla nyanser av smakerna man upplever.
Så ja ibland får man ta en stund för sig själv och andas för ibland går resan så rasande fort att man nästan tappar bort sig själv, inget ska man göra utan sitt hjärta och själ.

                                         Ta en paus och kom tillbaka i matchen.. starkare än innan.

En tanke.

Hm.. ibland så fastnar man i en tanke, den börjar gro inom en..men man vet inte hur man ska utveckla det man funderar på.
Ibland måste vissa saker få ett avslut för att något annat ska kunna få ta plats och skapa något alldeles nytt men frågan är ju ibland hur man ska göra det?

Men någonstans vet man ju på ett ungefär hur det ska göras, kanske är man bara osäker på att man inte väljer rätt väg att det som man känner inom sig helt enkelt visar sig vara alldeles galet fel.
Och nej man ska inte svamla så här..man ska inte tala i gåtor och vara svår.
Bara att göra det, göra sig av med det förflutna och resa sig upp och blicka mot nya mål.

Så smakar friheten.

Vita strikta väggar har stirrat på mig, eller har jag stirrat på dom vita väggarna?
Dagarna har varit oändligt långa, vissa har känts som att dom aldrig skulle ta slut,
i 9 veckor så har jag befunnit mig inom väggarna av ett rum helt utan värme,
men en hel del känslor och tyvärr inte bara mina egna.

I 9 veckor så stod tiden alldeles stilla, även om jag vet att den rörde sig framåt
precis som den alltid har gjort.
Men en dag helt plötsligt så var stirrandet över, på darriga ben blev vi beviljade nåd
att få lov att ta oss ut i verkligheten..få höra vinden röra vid träden.

Så ljuvt smakar bara friheten för den som blivit berövad den.

Till dig.

Jag har inga ord att dela med mig till dig,
inga ord som kan skänka dig det du behöver.

Jag försöker, men dom singlar bara ner till
marken och lämnar inga avtryck i ditt hjärta.

Jag kan inte ta bort det som gör ont inom dig.
Jag önskar att jag kunde befria dig från smärtan.

Ingenting hjälper orden, men innehållet menar
så mycket mer.

Du är inte ensam.

Tar dig hem.

Ljuset kommer att föra dig hem.

Tänker tillbaka på det som har varit, ser tillbaka på allt som har hänt.
Tänker på orden du en gång uttalat,dom orden jag också en gång har sagt,
framtiden du aldrig trodde att du skulle få.

Tänker på all den längtan du hade boende inuti din kropp, hur även jag
delade det.
Så lika.. men ändå så olika, så långt ifrån..men ändå så otroligt nära.

Det förflutna är så gammalt men ändå så närvarande, känslan kan hitta
sig tillbaka på en liten sekund, och jag kan känna doften av stunderna jag
önskade mig samma saker som du gjorde då.  Total helhet

Ljuset för dig alltid hem.
Vi behöver inte längre fundera,
vi har allt vi bad om precis här.

Avklätt och naket.

En gång för mycket länge sedan så ägde jag hela världen, jag hade den i min hand..jag styrde allt jag ville och livet rörde sig efter hur jag ville att det skulle röra på sig.
Sen hände något, någonting skapades och bildade något alldeles nytt..jag blev helt tagen på sängen och helt plötsligt insåg jag att ingen äger världen...den äger mig, helt och hållet.
För första gången i mitt liv så var jag rädd...så in i helsike rädd.

Sen började jag hitta greppet blev bra på att i alla fall kontrollera vart alla faror kunde tänka sig lura, och hur jag skulle hantera dom om jag var tvungen.

Men eftersom att livet inte låter sig kontrolleras av någon annan än sig själv.. så slungades jag åter igen ut ur min varma trygga illusion som jag så varsamt hade vävt ihop. Där stod jag ännu en gång fast denna gången på ett helt annat sätt naken och så jävla rädd.

Jag äger inte världen, jag har ingen kontroll jag låter mig föras framåt av tiden..vart vi ska har jag ingen aning om.

Det jag vet är att jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så maktlös, så liten och så arg!
Arg för att jag inte kan göra något, arg för att jag inser hur livet är menat att leva, arg för att andra runt mig ännu inte har kommit till den insikten.

Så många gånger jag har gnällt och tjatat om att livet har prövat mig, jag tar tillbaka det..för jag hade ingen aning om vad som väntade runt hörnet, total maktlöshet. Jag hade ingen aning om hur det är att på riktigt stå där och känna hur ångesten griper tag i en och drar en under ytan.. långt ner.

Jag vet bättre nu, jag vet hur sårbart det är, jag vet att livet när som helst kan ta en vändning som man inte hade en aning om och att man blir stående där i mörkret.
Jag tänker ta ett djupt andetag och inte låta djupet fylla mina lungor och dränka mig..utan jag tänker med all min ansträngning simma uppåt och ta mig ur djupets grepp.


För jag vet att bakom nästa hörn kanske solen kommer att le.. och då kommer tårarna att torka och minnet av det som gjorde så ont att blekna.

Våran plats.

Ute blåser det, och himlen drar ihop sig till en ända stor mörk massa
snart faller regnet tungt utanför fönstret, men inom mig finns bara värme.

Utanför rasar världen, den piskar i vinden och allt är i kyla,
men inom mig finns bara ett lugn som sprider sig.

För jag vet att jag har dig, jag vet att inget kan komma in,
jag vet att så länge vi håller om varandra så kommer inget åt oss.

Tillsammans stannar vi världen, och gör den till våran alldeles egna plats.

Något i min hand

Jag håller något i min hand
jag håller något varmt och mjukt.

Det jag håller i min hand är
något av det vackraste.

Det kan inte mäta sig med något
för det är alldeles unikt.

Jag håller i min hand,
hela universums kärlek.

             Dig


"s,å"

Vandrar tillsammans.

En trött gammal själ, den suckar tungt och rör lite på sig.. den är gammal mycket gammal.
Det är tungt att andas och den vet att det är nära, den har upplevt så mycket, den har känt så mycket precis som alla andra stora själar så har den ett hjärta som glöder även om det bultar en aning långsammare nuförtiden.

Men den minns.. och den kan komma ihåg hur det kändes hur varmt det kunde rinna i ådrorna hur det spred sig genom alla celler i den köttsliga kroppen, hur det förde näring till allt som finns inom, allt som gör en själ.

Så mycket den känt, allt som man behöver gå igenom för att få kalla sig vis för att få ställa sig i ledet med dom andra som också redan har varit där och känt hur hjärtat har kvidit och kippat efter luft för att livet har gett så många törnar, eller för att det nästan har runnit över av lycka och kärlek.

Hopp och förtvivlan vandrar alltid hand i hand.. dom kan inte lämna varandra, för det är skapat så att dom ska följas åt.. vara varandras vågskålar.
Dom ser till att din själ får träffa båda.

För utan förtvivlans hårda och obehagliga grepp, hade din kropp aldrig fått känna hoppets mjuka kittlande lockande stämma.. som inte kan få dig att göra något annat än att vilja fortsätta resan.
Resan som ska stärka din själ göra den större än livet och kunna ge tillbaka till dom som kommer efter dig.

Vi har inget val vi kämpar vidare vi ställer oss upp vad som en händer, för vi är födda såna.. för att det bara är så det ska vara, vi ska känna smärtan både för oss själva och för alla andra.. våra tårar ska falla för andra också och vi ska växa med det.

För efter det så kommer vi att bli starkare en någonsin.

Ingen hjälte.

Jag vill inte vara något jag inte är, jag vill inte föreställa något jag aldrig kan uppnå..eftersom att jag då skulle framstå som en blek och tråkig kopia av det eller dom jag kopierar.

Jag duger som jag är, och målen i livet jag ska uppfylla kommer jag att göra i min egna takt och inte i någon annans.

Allt jag gör vet jag inte är lika viktigt för alla, men för vissa kanske det betyder något och då har jag ju uppnåt en liten del av det jag ville.

Jag är en liten liten människa på denna otroligt stora jord, mina fotspår i livet kommer att suddas ut liksom spåren på en sandstrand efter en våg en vacker dag.

Det viktiga är inte att bli en hjälte och bli hyllad av alla, för mig räcker det med att ha berört och skänkt värme till någon endaste själ.

Mirakel.

Vad är ett mirakel?

Många gånger så förväntar vi oss något riktigt stort och spektakulärt när vi tänker på mirakel, men väldigt sällan ser vi dom små sakerna som fantastiska och magiska.

Kan det vara så att vi människor har kommit för långt från oss själva? att vi har blivit så avtrubbade att vi inte längre har förmågan att se och glädjas åt det lilla.

Tänk bara för några hundra år sedan om dom människorna hade fått en inblick i hur vi människor lever just nu, antagligen hade dom trillat i backen av förvåning.. 

Bara det att jag sitter hemma på min stol och skriver det här blogg inlägget, som ni människor sedan kan sitta hemma hos er på era stolar och läsa.. är inte det fantastiskt och kanske lite märkligt?

Så vad jag försöker att säga är kanske att om man suckar en vanlig grå dag som denna.. så öppna ögonen lite och titta omkring dig, så är jag övertygad om att du kommer hitta massa magiska saker, som egentligen borde vara ganska omöjliga, men ändå så är dom så självklara. =)

Oh yes

Så mina fina vänner, i dag är det en bra dag.

I dag så känner man att livet lever.. att energierna flödar och att det uppfyller en med ett bubbel av glädje att allt i sin enklaste och renaste lilla form kan påverka våra sinnen såpass mycket.


Så i dag lyfter vi ansiktet mot himlen och andas in känner hur luften inger oss med ny kraft, blunda och vänta.. hör du kanske en melodin inom dig?.. en melodi som gör att du inte kan göra annat än att släppa din inre kontroll, kasta av dig skorna och följa tonerna som faller in i din kropp låta dig hänföras av musiken som skapas.

Så om det så bara är för en dag i ditt liv.. släpp din bitterhet som kanske bor där, låt den rinna ur dig och le, för världen är ju din och du äger din egna kropp och skapar din egen underbara musik.

Pretto jag?

Kanske är jag inte så perfekt när jag har synpunkter på hur alla andra lever sina liv.. eller?

Ja jag vet inte det kanske mig det är ganska många och stora fel på, men ärligt är det bara jag som den senaste tiden får så mycket pretto tankar och åsikter uppkört i ansiktet så det nästan fastnar i halsen när man försöker ta ett vanligt litet andetag?

Helt ärligt så orkar man snart inte argumentera med människor när det känns som att hjärncells nivån på det här jordklotet har sjunkit ett par meter, men som jag har skrivit förut.. man är så fruktansvärt trött på all yta och längtar något så enormt efter det som är äkta och genuint, det som tåls att raspa lite på utan att fasaden går sönder och rinner ut och förgiftar omvärlden.

Och nej jag vill inte vara den som ger upp, jag vill vara den som står där på barriären och slåss för det goda i världen ända in till den sista blods droppen, eftersom att jag  innerst inne tror att mänskligheten kan förbättra sig och sluta vara så självupptagen.

Men åter igen.. vem är jag att anse att världen håller på att äta upp sig själv? Gör det mig till något unikt?...
Eller är det bara så att jag helt enkelt också är en i mängden..?

...

Ett nytt år,
Har funderat på det här med att vilja sticka ut.. att synas det verkar som att det har blivit så otroligt viktigt, och får man inte den responsen man hade tänkt sig innan man försöker att sticka ut så bryter folk ihop.
Det vanligaste är nog att se hur folk virider sig själva ut och in på Facebook för att få till dom perfekta status uppdateringarna, herre gud till och med aftonbladet hade en artikel om hur du skriver smartas för att få så många kommentarer som möjligt. helt sanslöst.. är det de livet går ut på?

Hur kommer sig detta fenomen? att vara så jävla duktig.. att vara perfekt inte en ända skamfläck får synas.
Folk krälar i leran för att andra ska se hur bra dom är.. ta bara exemplet att du ska gå ut och äta med nån.. ambitionen är alltid för mig i alla fall att går jag ut och betalar dyra pengar så ska jag jävlar i mig svulla för dom också,.. men nej så kan man ju inte göra.. vad ska då andra tycka om jag inte äter min super nyttiga och totalt äckliga sallad?

Nej folk! ett nytt år.. nya tag.. sluta äta era tråkiga sallader och beställ in en redig köttbit och tugga i er den för glatta livet.. och stirrar folk lite konstigt på er så morra lite på dom.. så slutar dom nog glo.