Vandrar tillsammans.

En trött gammal själ, den suckar tungt och rör lite på sig.. den är gammal mycket gammal.
Det är tungt att andas och den vet att det är nära, den har upplevt så mycket, den har känt så mycket precis som alla andra stora själar så har den ett hjärta som glöder även om det bultar en aning långsammare nuförtiden.

Men den minns.. och den kan komma ihåg hur det kändes hur varmt det kunde rinna i ådrorna hur det spred sig genom alla celler i den köttsliga kroppen, hur det förde näring till allt som finns inom, allt som gör en själ.

Så mycket den känt, allt som man behöver gå igenom för att få kalla sig vis för att få ställa sig i ledet med dom andra som också redan har varit där och känt hur hjärtat har kvidit och kippat efter luft för att livet har gett så många törnar, eller för att det nästan har runnit över av lycka och kärlek.

Hopp och förtvivlan vandrar alltid hand i hand.. dom kan inte lämna varandra, för det är skapat så att dom ska följas åt.. vara varandras vågskålar.
Dom ser till att din själ får träffa båda.

För utan förtvivlans hårda och obehagliga grepp, hade din kropp aldrig fått känna hoppets mjuka kittlande lockande stämma.. som inte kan få dig att göra något annat än att vilja fortsätta resan.
Resan som ska stärka din själ göra den större än livet och kunna ge tillbaka till dom som kommer efter dig.

Vi har inget val vi kämpar vidare vi ställer oss upp vad som en händer, för vi är födda såna.. för att det bara är så det ska vara, vi ska känna smärtan både för oss själva och för alla andra.. våra tårar ska falla för andra också och vi ska växa med det.

För efter det så kommer vi att bli starkare en någonsin.