Jag är en riktig drama knarkare därför ska vi i dag spinna vidare på temat kärlek.. den som vi alla älskar att se och läsa om.. men aldrig önskar att vi själva behöver uppleva eftersom att vi inte vet om vi skulle vara lika starka själva om vi var tvungna att leva med olycklig kärlek hela livet.
Historien känner du nog igen...

Två människor föds till jorden helt oskyldigt påbörjar dom sin resa, var och en med sina drömmar och mål med en enda önskan att få leva med ett leende på läpparna.
Helt plötsligt möts deras vägar och utan att dom kan hjälpa det uppstår gnistor som ingen av dom någonsin kunde drömma om att få uppleva...ögonen möts och båda vet att detta aldrig någonsin kommer att sluta väl.

För det hjärtat vill och det som inte kan ske kommer för all tid att förfölja dom, deras vägar kan nämligen inte fortsätta tillsammans det är fel tid, fel liv.. fel allt!
Dom försöker att släppa varandras händer och glömma den andras kropp själ.. ja hela väsen och gå vidare.

Men någonstans inom dom så är den en glöd som slocknat och leendet på läpparna har plötsligt försvunnit för, om dom inte kan få andas in varandra vad är då meningen med att andas själv?.. när du har mist hela din existens? du förlorar dig själv.. Det rena och glada hjärtat har brustit i tusen bitar.
Varför möttes våra ögon... varför sålde jag min själ, när jag nu aldrig mer kan leva utan att varje dag tänka på dig?  Jag blir aldrig fri.


"Du hänger från kanten och jag håller krampaktigt din hand,
 gruset river upp stora sår och blodet rinner men jag släpper
 inte taget om dig,
 
 Med varje fiber i min kropp håller jag tag i dig, ser in i dina ögon
 och två själar möts.
 
 Ty våra hjärtan har gått egenom alldeles för många tårar för
 att jag ska kunna släppa taget nu."
                                                            s,å