Alla människor är vi skapta i olika former och till olika förutsättningar, sen att vi ibland drömmer oss bort och önskar att vi hade haft andra skor på våra fötter är en annan sak, vi har det vi har och får helt enkelt jobba med det och framhäva våra bästa sidor så gott vi kan.
Jag till exempel skulle gärna vilja vara en sån där karismatisk människa som fascinerar andra, som kommer med smarta kommentarer om allt och lämnar folk hänförda, det hade vart fantastiskt.
Men jag kanske pratar lite för högt och mycket ibland, och jag har lärt mig att man kan inte älskas av allt och alla, jag är jag helt enkelt.. lika mycket som du är du och det är helt ok.
Så alla människor därute, vi tar av oss själva och gör något helt fantastiskt av det, vem vet man kanske berör någon annan därute, kanske får vi någon att le med vår närvaro utan att vi vet om det.
söndag 31 oktober 2010
Skrivtorka och Söndagar
Just idag så finns det inte så många ord som vill komma ut, i alla fall inte på något vackert sett eller konstnärligt vis.. inte för att jag skriver det annars heller kanske men jag försöker i alla fall.
Så.. då har vi kommit till den berömda skrivtorkan, åh vad jag hatar att hamna här det är som att allt bara har trillat ut och det är alldeles tomt som att dom få orden jag hade har sprungit sin väg... då är ju frågan vad gör man åt det? någon som har svar på det får ju jätte gärna berätta det för mig.
Söndag och skrivtorka kan det bli värre? en del kanske gillar söndagar, tyvärr så tillhör inte jag den lyckliga skaran som kan se det mysiga i tystnaden som uppstår efter en vecka av brus och flöde. Jag kanske inte är den som lever mitt liv i sus och dus.. men på något sätt är det som att det är mer liv i andra dagar det är liksom mer vibrationer i andra dagar än i Söndagar, det är mer tyst på en söndag man känner det redan när man vaknar.
Tog en promenad igenom skogen på eftermiddagen för att skaka av lite av känslan, men det är ju det som är så konstigt att även skogen är lite tystare på en söndag, vet inte om det bara är i mitt huvud eller om det faktiskt är så, har alltid känt så ända sen jag var liten.
Då är ju den andra frågan.. varför låter man sig styras av den känslan då?, och vad är det som gör att den uppstår?
well well! Ett helt onödigt inlägg i en helt onödig blogg.. bättre en så kan det ju inte bli en Söndag.
Så.. då har vi kommit till den berömda skrivtorkan, åh vad jag hatar att hamna här det är som att allt bara har trillat ut och det är alldeles tomt som att dom få orden jag hade har sprungit sin väg... då är ju frågan vad gör man åt det? någon som har svar på det får ju jätte gärna berätta det för mig.
Söndag och skrivtorka kan det bli värre? en del kanske gillar söndagar, tyvärr så tillhör inte jag den lyckliga skaran som kan se det mysiga i tystnaden som uppstår efter en vecka av brus och flöde. Jag kanske inte är den som lever mitt liv i sus och dus.. men på något sätt är det som att det är mer liv i andra dagar det är liksom mer vibrationer i andra dagar än i Söndagar, det är mer tyst på en söndag man känner det redan när man vaknar.
Tog en promenad igenom skogen på eftermiddagen för att skaka av lite av känslan, men det är ju det som är så konstigt att även skogen är lite tystare på en söndag, vet inte om det bara är i mitt huvud eller om det faktiskt är så, har alltid känt så ända sen jag var liten.
Då är ju den andra frågan.. varför låter man sig styras av den känslan då?, och vad är det som gör att den uppstår?
well well! Ett helt onödigt inlägg i en helt onödig blogg.. bättre en så kan det ju inte bli en Söndag.
torsdag 28 oktober 2010
Stolt.
Ja stolt är ordet.. mycket stolt, jag har följt dina steg nu ett tag. bevakat dig på avstånd inte velat gräva i det för mycket, inte velat påverka eller ändra din riktning.
Efter en riktigt skakig väg på mycket darriga ben ser jag nu hur du har kommit ur din kokong nästan till fullo, än är det en bit kvar på vägen.. men man har ju hela livet på sig.
Du är så vacker när du står där i blom och visar all din potential det du är..du vibrerar av liv.
Så stolt över att du valde den vägen som du gjorde, att du valde att leva istället för att bara överleva.. nu är den resan över du har klarat det, du är fri.
Nu börjar nästa resa och den kan inte annat än bli bra för du bär allt inom dig, du har det precis där framför dig så fortsätt nu framåt
Jag sträcker fram min hand till dig, precis som du har gjort för mig.
Så stolt över dig, vackra vackra människa.
Efter en riktigt skakig väg på mycket darriga ben ser jag nu hur du har kommit ur din kokong nästan till fullo, än är det en bit kvar på vägen.. men man har ju hela livet på sig.
Du är så vacker när du står där i blom och visar all din potential det du är..du vibrerar av liv.
Så stolt över att du valde den vägen som du gjorde, att du valde att leva istället för att bara överleva.. nu är den resan över du har klarat det, du är fri.
Nu börjar nästa resa och den kan inte annat än bli bra för du bär allt inom dig, du har det precis där framför dig så fortsätt nu framåt
Jag sträcker fram min hand till dig, precis som du har gjort för mig.
Så stolt över dig, vackra vackra människa.
onsdag 27 oktober 2010
Ingenting
Säg att jag aldrig mötte dig.. säg att jag inte hade tittat in i dina ögon och att jag aldrig hade låtit mig leta efter ordet på den känslan du gav mig. Tänk om jag inte hade slutat att streta emot med alla mina krafter och du hade gett upp och gått vidare.. tänk om, ja tänk om jag hade förlorat dig där och då.
Jag hade fullt upp med att leva innom mig själv att jag inte hade tid att leva utanför, alla orden som jag hörde inom mig som jag inte ville dela med mig av, för att jag inte ville att dom skulle grusas sönder.
Jag vet inte vad det var jag försökte att skydda mig mot.. var det mina egna känslor?
Men om man fortsätter att vara kall och inte släpper in någon så kommer man att fastna inom sig själv..alla ord som skulle kunna bli så vackra och stora som man skulle kunna dela med sig av till andra, dom fastnar någonstans inom dig och blir till en svart sörja som letar sig in i dig och täpper till och du står där med ingenting, absolut ingenting.
Jag hade fullt upp med att leva innom mig själv att jag inte hade tid att leva utanför, alla orden som jag hörde inom mig som jag inte ville dela med mig av, för att jag inte ville att dom skulle grusas sönder.
Jag vet inte vad det var jag försökte att skydda mig mot.. var det mina egna känslor?
Men om man fortsätter att vara kall och inte släpper in någon så kommer man att fastna inom sig själv..alla ord som skulle kunna bli så vackra och stora som man skulle kunna dela med sig av till andra, dom fastnar någonstans inom dig och blir till en svart sörja som letar sig in i dig och täpper till och du står där med ingenting, absolut ingenting.
söndag 24 oktober 2010
Reflektion?
Ja att bara få vara en människa, ska det vara så svårt, tyvärr så tror jag att vi har tappat mycket på vägen genom mänsklighetens resa.
Det är så tragiskt att se hur mycket ondska det är som spirar där ute i världen, och ärligt det är ju inte så konstigt att det är krig ute i världen.
När vi människor här hemma i Sverige inte ens kan hålla sams om så triviala saker som tex gemensamma tvättstugor.
Så vad gick snett?.. när började vi bry oss mer om vilken färg vi har på gardinerna eller vilket märke det är på overallen vi köper till våra små barn, när det egentligen finns viktigare saker att börja tänka på.. som att vi pressar jorden till bristnings gränsen, att det inte finns mat till all jordens befolkning.
Och när vi sen sitter i våra fina villor med våran tjusiga bil på uppfarten som man har putsat på så mycket att lacken nästan nöts bort och det händer något stort..som en jordbävning eller översvämning, kanske inte förens då fattar vi, att vi har förbrukat våran rätt att vi inte kan vinna den matchen.
Vad är det vi minns vid slutet av våra liv?.. inte är det alla våra fina prylar vi köpte utan alla våra minnen av dom som vi har träffat, dom som vi har kommit att älska. Så kanske vi ska sluta och tänka på så mycket onödigt som inte är så väsentligt.. kanske börja bjuda hem varandra på fika utan att behöva städa undan allt vi har hemma och sitta och ursäkta oss över att vi inte hunnit köpa in den nyaste kaffebryggaren...Och kanske, bara kanske njuta av varandra.
Det är så tragiskt att se hur mycket ondska det är som spirar där ute i världen, och ärligt det är ju inte så konstigt att det är krig ute i världen.
När vi människor här hemma i Sverige inte ens kan hålla sams om så triviala saker som tex gemensamma tvättstugor.
Så vad gick snett?.. när började vi bry oss mer om vilken färg vi har på gardinerna eller vilket märke det är på overallen vi köper till våra små barn, när det egentligen finns viktigare saker att börja tänka på.. som att vi pressar jorden till bristnings gränsen, att det inte finns mat till all jordens befolkning.
Och när vi sen sitter i våra fina villor med våran tjusiga bil på uppfarten som man har putsat på så mycket att lacken nästan nöts bort och det händer något stort..som en jordbävning eller översvämning, kanske inte förens då fattar vi, att vi har förbrukat våran rätt att vi inte kan vinna den matchen.
Vad är det vi minns vid slutet av våra liv?.. inte är det alla våra fina prylar vi köpte utan alla våra minnen av dom som vi har träffat, dom som vi har kommit att älska. Så kanske vi ska sluta och tänka på så mycket onödigt som inte är så väsentligt.. kanske börja bjuda hem varandra på fika utan att behöva städa undan allt vi har hemma och sitta och ursäkta oss över att vi inte hunnit köpa in den nyaste kaffebryggaren...Och kanske, bara kanske njuta av varandra.
lördag 23 oktober 2010
Jag vill..
Jag vill leva intensivt..jag vill virvla fram igenom livet och insupa allt, inte missa något av det magiska som kan ske när man hänför sig.
Jag vill stå på klippavsatsen känna vinden piska mig i ansiktet och känna hur liten jag är gentemot naturens stora under, hur mäktigt det är och hur skör jag är.
Våga luta mig framåt och släppa taget och falla fritt, bara rätt ut..utan något vett bara släppa taget.
Jag vill sedan klättra upp igen med mina bara händer, få känna den kalla stenen som har byggt upp berget och står så stadigt och orubblig, jag vill få känna pulsarna slå hårt medan jag drar in luften i mina lungor känna blodsmaken i munnen och hur allt inom mig vidgas inför allt detta stora.
Jag vill känna huden knottras av kylan, få känna gräset under mina fötter få lägga mig ner och bara sjunka in i stjärnhimmelens vackra öga, vill tillbaka till det som är väsentligt här i livet.. att bara få vara en människa och inget mer.
Jag vill stå på klippavsatsen känna vinden piska mig i ansiktet och känna hur liten jag är gentemot naturens stora under, hur mäktigt det är och hur skör jag är.
Våga luta mig framåt och släppa taget och falla fritt, bara rätt ut..utan något vett bara släppa taget.
Jag vill sedan klättra upp igen med mina bara händer, få känna den kalla stenen som har byggt upp berget och står så stadigt och orubblig, jag vill få känna pulsarna slå hårt medan jag drar in luften i mina lungor känna blodsmaken i munnen och hur allt inom mig vidgas inför allt detta stora.
Jag vill känna huden knottras av kylan, få känna gräset under mina fötter få lägga mig ner och bara sjunka in i stjärnhimmelens vackra öga, vill tillbaka till det som är väsentligt här i livet.. att bara få vara en människa och inget mer.
fredag 22 oktober 2010
Ny tid
Vad är det som ligger i luften..sällan har det väl hänt så mycket som det har gjort dom senaste 2 åren, det har avlöst varandra både på gott och ont. En hel del sorg men också glädje och det är den man får hålla fast vid när höstens snart går in i vinter och alla löven har trillat av sina grenar och lämnat träden alldeles nakna och kalla.
Något som drar, och viskar att året snart är slut och vi börjar om på en ny bana ett nytt år med alldeles nya möjligheter, vissa menar att vi går in på sluttampen medans andra menar att vi snart börjar om från början.
Hur det en blir med det får vi nog se tillslut i alla fall.. för tiden för oss onekligen framåt och bleker det som har vart så att vi inte ska stanna kvar i det förflutna för länge och fastna där.
Vi har inget val..vi måste följa med även om vi vill stanna kvar, för det är så livet är skapat...att ständigt vara i rörelse oavsett vad som händer.
Något som drar, och viskar att året snart är slut och vi börjar om på en ny bana ett nytt år med alldeles nya möjligheter, vissa menar att vi går in på sluttampen medans andra menar att vi snart börjar om från början.
Hur det en blir med det får vi nog se tillslut i alla fall.. för tiden för oss onekligen framåt och bleker det som har vart så att vi inte ska stanna kvar i det förflutna för länge och fastna där.
Vi har inget val..vi måste följa med även om vi vill stanna kvar, för det är så livet är skapat...att ständigt vara i rörelse oavsett vad som händer.
måndag 11 oktober 2010
Jag är en riktig drama knarkare därför ska vi i dag spinna vidare på temat kärlek.. den som vi alla älskar att se och läsa om.. men aldrig önskar att vi själva behöver uppleva eftersom att vi inte vet om vi skulle vara lika starka själva om vi var tvungna att leva med olycklig kärlek hela livet.
Historien känner du nog igen...
Två människor föds till jorden helt oskyldigt påbörjar dom sin resa, var och en med sina drömmar och mål med en enda önskan att få leva med ett leende på läpparna.
Helt plötsligt möts deras vägar och utan att dom kan hjälpa det uppstår gnistor som ingen av dom någonsin kunde drömma om att få uppleva...ögonen möts och båda vet att detta aldrig någonsin kommer att sluta väl.
För det hjärtat vill och det som inte kan ske kommer för all tid att förfölja dom, deras vägar kan nämligen inte fortsätta tillsammans det är fel tid, fel liv.. fel allt!
Dom försöker att släppa varandras händer och glömma den andras kropp själ.. ja hela väsen och gå vidare.
Men någonstans inom dom så är den en glöd som slocknat och leendet på läpparna har plötsligt försvunnit för, om dom inte kan få andas in varandra vad är då meningen med att andas själv?.. när du har mist hela din existens? du förlorar dig själv.. Det rena och glada hjärtat har brustit i tusen bitar.
Varför möttes våra ögon... varför sålde jag min själ, när jag nu aldrig mer kan leva utan att varje dag tänka på dig? Jag blir aldrig fri.
"Du hänger från kanten och jag håller krampaktigt din hand,
gruset river upp stora sår och blodet rinner men jag släpper
inte taget om dig,
Med varje fiber i min kropp håller jag tag i dig, ser in i dina ögon
och två själar möts.
Ty våra hjärtan har gått egenom alldeles för många tårar för
att jag ska kunna släppa taget nu."
s,å
Historien känner du nog igen...
Två människor föds till jorden helt oskyldigt påbörjar dom sin resa, var och en med sina drömmar och mål med en enda önskan att få leva med ett leende på läpparna.
Helt plötsligt möts deras vägar och utan att dom kan hjälpa det uppstår gnistor som ingen av dom någonsin kunde drömma om att få uppleva...ögonen möts och båda vet att detta aldrig någonsin kommer att sluta väl.
För det hjärtat vill och det som inte kan ske kommer för all tid att förfölja dom, deras vägar kan nämligen inte fortsätta tillsammans det är fel tid, fel liv.. fel allt!
Dom försöker att släppa varandras händer och glömma den andras kropp själ.. ja hela väsen och gå vidare.
Men någonstans inom dom så är den en glöd som slocknat och leendet på läpparna har plötsligt försvunnit för, om dom inte kan få andas in varandra vad är då meningen med att andas själv?.. när du har mist hela din existens? du förlorar dig själv.. Det rena och glada hjärtat har brustit i tusen bitar.
Varför möttes våra ögon... varför sålde jag min själ, när jag nu aldrig mer kan leva utan att varje dag tänka på dig? Jag blir aldrig fri.
"Du hänger från kanten och jag håller krampaktigt din hand,
gruset river upp stora sår och blodet rinner men jag släpper
inte taget om dig,
Med varje fiber i min kropp håller jag tag i dig, ser in i dina ögon
och två själar möts.
Ty våra hjärtan har gått egenom alldeles för många tårar för
att jag ska kunna släppa taget nu."
s,å
lördag 9 oktober 2010
Värme som stiger inom en, man känner en underbar känsla leta sig upp i kroppen, en obeskrivlig lycka att få känna.. att få uppleva det vackraste som finns, kärlek.
Den kommer i så många varianter, som första gången du tittar in i ett par ögon och allt vänds ut och in inom dig det känns nästan som att du ska svimma av allt som bubblar upp i dig.. främmande och nya känslor som du redan i den sekunden kommer veta att du aldrig mer vill vara utan.
Den kommer som i ett slag letar sig in i det innersta i dig som att den vetat precis vad den alltid har letat efter i din ängsliga kropp, smörjer varsamt och lagar det som var så kallt och ensamt.
Den kommer i så många varianter, som första gången du tittar in i ett par ögon och allt vänds ut och in inom dig det känns nästan som att du ska svimma av allt som bubblar upp i dig.. främmande och nya känslor som du redan i den sekunden kommer veta att du aldrig mer vill vara utan.
Den kommer som i ett slag letar sig in i det innersta i dig som att den vetat precis vad den alltid har letat efter i din ängsliga kropp, smörjer varsamt och lagar det som var så kallt och ensamt.
tisdag 5 oktober 2010
Att inte vara rädd
Jag tänker inte vara rädd jag tänker stirra livet i vitögat och gå med bestämda steg, livet är mitt att leva och endast mitt.
Alldeles för många gånger tvekar man inför svåra val och känner sig liten maktlös och ynklig..
men människa res dig! sträck på dig och bestäm dig för att ta steget på livs vägen bestäm dig för att det ska bli spännande och inte otäckt.
Ibland så kommer man in på vägar som är täckta av snår och mörka träd, och då kan det vara lätt att bara låta tårarna rinna och springa i blindo, men stanna då! Du förstår att allt måste ha en kontrast så också dagen och ljuset.. mörkret är också din vän, och sorgen din lärdom så lyssna på vad den säger och ta det till ditt hjärta.
För snart kommer mörkret att dra sig undan och alla skuggor som spelade dig spratt kommer att försvinna, solen leta sig fram och när du andas in så kommer du att märka att det du var så rädd för har bleknat och du kan fortsätta din vandring med lätta steg.
" Låt regnet falla, strömma ner för min kropp
dränka mig uppfylla mig och hänföra mig.
Låt solen skina på mig, låt stålarna leka
över min kalla hud och värma mig.
Låt vinden dra i mig, föra mig framåt
slita i mig, locka mig mot nya mål.
Låt snön sakta fall ner mot mig och
kyla ner ett hjärta som brinner."
s,å
Alldeles för många gånger tvekar man inför svåra val och känner sig liten maktlös och ynklig..
men människa res dig! sträck på dig och bestäm dig för att ta steget på livs vägen bestäm dig för att det ska bli spännande och inte otäckt.
Ibland så kommer man in på vägar som är täckta av snår och mörka träd, och då kan det vara lätt att bara låta tårarna rinna och springa i blindo, men stanna då! Du förstår att allt måste ha en kontrast så också dagen och ljuset.. mörkret är också din vän, och sorgen din lärdom så lyssna på vad den säger och ta det till ditt hjärta.
För snart kommer mörkret att dra sig undan och alla skuggor som spelade dig spratt kommer att försvinna, solen leta sig fram och när du andas in så kommer du att märka att det du var så rädd för har bleknat och du kan fortsätta din vandring med lätta steg.
" Låt regnet falla, strömma ner för min kropp
dränka mig uppfylla mig och hänföra mig.
Låt solen skina på mig, låt stålarna leka
över min kalla hud och värma mig.
Låt vinden dra i mig, föra mig framåt
slita i mig, locka mig mot nya mål.
Låt snön sakta fall ner mot mig och
kyla ner ett hjärta som brinner."
s,å
måndag 4 oktober 2010
En magisk kväll.
Doften av gymnastiksalens ingrodda trädoft tränger in i näsan, men i stället för skrikandet av barn och bollar som studsar, hörs ur högtalarna en stilla balad.. det är skoldisco, ljusprickarna från discokulan i taket dansar stilla mot träpanelen som i takt till melodin.
Du har tillbringat timmar framför spegeln för att få till den perfekta höjden på luggen med hjälp av 7 ton hårspray och antagligen lagt på alldeles för tjockt lager av din mammas blåa ögonskugga i smyg så du ser ut som en tvättbjörn.
Och kläderna har provats hundra gånger om, kanske är det inte dom mest mode riktiga inte som dom populära tjejerna i klassen har.. men när du ser dig själv i spegeln så har du aldrig sett bättre ut och kvällen som kommer ska bli magisk det är disco.
Kvällen börjar med dans och killarna busar runt och bråkar lite med varandra medans tjejerna står i en ring och dansar, nån har precis lärt sig några nya steg och alla andra vill kunna lika bra som den modiga.
Timmarna går och efter allt korv och godisätande tillsammans med läskedrycken vet alla vad som komma skall, den oundvikliga och nervkittlande timmen som man har väntat på.. tryckaren!
Några tjejer står och viskar med varandra i ett hörn dom vet att dom får dansa med nån av dom söta pojkarna..
Du själv går och sätter dig på en av bänkarna som har radats upp längst väggarna, kommer det att ske kommer nån att bjuda upp mig? är det här kvällen som du så länge har väntat och längtat efter?
Du sneglar på dom som redan har tagit modet till sig och står där nära varandra och dansar långsamt tillsammans, ett litet sting i hjärtat känner du nog när du inser att timmen för längesedan är slagen och att det nog börjar bli dags att leta upp din jacka och ta med den ihop knycklade godispåsen.. hjärtat känns tungt och verkligheten slår mot dig när du går ut genom dörren till bilen som väntar att ta dig hem,
hem till verkligheten där du kan fortsätta att drömma om den dagen när den söta pojken plötsligt ser dig.. och sakta kommer fram och frågar dom underbaraste orden dina unga öron har hört.. Vill du dansa?
Du har tillbringat timmar framför spegeln för att få till den perfekta höjden på luggen med hjälp av 7 ton hårspray och antagligen lagt på alldeles för tjockt lager av din mammas blåa ögonskugga i smyg så du ser ut som en tvättbjörn.
Och kläderna har provats hundra gånger om, kanske är det inte dom mest mode riktiga inte som dom populära tjejerna i klassen har.. men när du ser dig själv i spegeln så har du aldrig sett bättre ut och kvällen som kommer ska bli magisk det är disco.
Kvällen börjar med dans och killarna busar runt och bråkar lite med varandra medans tjejerna står i en ring och dansar, nån har precis lärt sig några nya steg och alla andra vill kunna lika bra som den modiga.
Timmarna går och efter allt korv och godisätande tillsammans med läskedrycken vet alla vad som komma skall, den oundvikliga och nervkittlande timmen som man har väntat på.. tryckaren!
Några tjejer står och viskar med varandra i ett hörn dom vet att dom får dansa med nån av dom söta pojkarna..
Du själv går och sätter dig på en av bänkarna som har radats upp längst väggarna, kommer det att ske kommer nån att bjuda upp mig? är det här kvällen som du så länge har väntat och längtat efter?
Du sneglar på dom som redan har tagit modet till sig och står där nära varandra och dansar långsamt tillsammans, ett litet sting i hjärtat känner du nog när du inser att timmen för längesedan är slagen och att det nog börjar bli dags att leta upp din jacka och ta med den ihop knycklade godispåsen.. hjärtat känns tungt och verkligheten slår mot dig när du går ut genom dörren till bilen som väntar att ta dig hem,
hem till verkligheten där du kan fortsätta att drömma om den dagen när den söta pojken plötsligt ser dig.. och sakta kommer fram och frågar dom underbaraste orden dina unga öron har hört.. Vill du dansa?
lördag 2 oktober 2010
Ja herregud.. Har skrattat ihjäl mig idag nästan så att jag svimmade, umgicks med dom som säger sig vara en del av min familj. Så idag är min annars så upp speedade hjärna helt tom,det helt sant jag har helt enkelt inget mer att säga idag.. tror att jag pratade slut på alla ord som finns i världen inne på Ikea., och när vi nu kom hem så blev nog min bättre hälft så chockad av tystnaden som spred sig helt oväntat.. så han somnade med kaffe koppen i handen (Kan lova att det inte är att rekommendera, haha men väldigt kul att beskåda :)) Men innan ni börjar gråta av rädsla för att det här kanske är ett bestående fenomen och att jag har blivit tyst för alltid... lugna nu, det brukar gå över efter en natt med bra sömn.
Så till alla er där ute som inte tänker somna klockan 21:30 på en lördag och vägrar framställas som gamla tanter och fortfarande känner att ni måste bevisa att ni har ungdomens takter i er.. Ha en riktigt trevlig kväll ( hoppas att ni är jätte trötta i morgon... moohahhaa ;). För nu går jag och drar nåt gammalt över mig.
Så till alla er där ute som inte tänker somna klockan 21:30 på en lördag och vägrar framställas som gamla tanter och fortfarande känner att ni måste bevisa att ni har ungdomens takter i er.. Ha en riktigt trevlig kväll ( hoppas att ni är jätte trötta i morgon... moohahhaa ;). För nu går jag och drar nåt gammalt över mig.
fredag 1 oktober 2010
En känsla av Iiiiiiiiiiii! =)
Är väl inte bara tänkt att det ska bli så tungt att läsa som mitt tidigare inlägg... Och nu råkar jag ha stött på ett mycket intressant ämne att skriva om så nu måste jag ju bara vara så töntig och dela med mig =)
Att träffa en ny.. Ja herre gud hur var det nu igen (jag har ju mitt på det torra) men jag är ju inte så gammal och senil att jag inte kommer ihåg hur det var ;).. så hur var det nu då.
Allt var nytt pirrigt och förväntansfullt man gjorde sitt yttersta för att anstränga sig och för att framföra sig själv i bästa skick.. (annat mot nu då haha), man kunde sitta uppe i timmar och prata med den tilltänkta utan att bry sig om att man dagen efter antagligen hade rödsprängda ögon och att man var tvungen att släpa sig till skola/ jobbet av sömnbrist.
Man fnittrade hysteriskt ( som tjej) åt allt den andra sa och man var tvungen att ringa sin bästa vän och tjattra av sig om allt han hade sagt, analysera allt in på minsta beståndsdel.. (Och det är här som den bästa vännen bör ha ett starkt psyke för att inte få sina hjärnceller sönder brända och sin hälsa i behåll haha).
Och all tid man tillbringade i badrummet för att fixa och dona.. ja herre gud vilket jobb man la ner bara för i fall att han kanske skulle komma förbi... annat är det några år senare när man kan vara tvungen att hämta in timern ur förrådet ;) haha. Man skulle dofta gott och inga otrevliga överrasknings moment fick förstöra något.
Man var så nervös för allt och helt enkelt så fjompig.
Jag själv är väldigt glad att passerat det stadiet och kan gå runt i mina slitna mjukisar, raggsockor och mina "lånade" t-shirts från garderoben brevid (om än med lite mutter från ägaren haha).. Men nån gång ibland när man råkar stöta på nån som precis har kommit till det där första stadiet av allt fnitter och pirr i magen, så kan det vara lite roligt att tänka tillbaka på den tiden när man själv var där och tjatade hål i huvudet på alla i sin närhet med sin upprymdhet.
Och till dig som har inspirerat mig till detta inlägg, all värme till dig och tack för din kärleks smitta =)
Att träffa en ny.. Ja herre gud hur var det nu igen (jag har ju mitt på det torra) men jag är ju inte så gammal och senil att jag inte kommer ihåg hur det var ;).. så hur var det nu då.
Allt var nytt pirrigt och förväntansfullt man gjorde sitt yttersta för att anstränga sig och för att framföra sig själv i bästa skick.. (annat mot nu då haha), man kunde sitta uppe i timmar och prata med den tilltänkta utan att bry sig om att man dagen efter antagligen hade rödsprängda ögon och att man var tvungen att släpa sig till skola/ jobbet av sömnbrist.
Man fnittrade hysteriskt ( som tjej) åt allt den andra sa och man var tvungen att ringa sin bästa vän och tjattra av sig om allt han hade sagt, analysera allt in på minsta beståndsdel.. (Och det är här som den bästa vännen bör ha ett starkt psyke för att inte få sina hjärnceller sönder brända och sin hälsa i behåll haha).
Och all tid man tillbringade i badrummet för att fixa och dona.. ja herre gud vilket jobb man la ner bara för i fall att han kanske skulle komma förbi... annat är det några år senare när man kan vara tvungen att hämta in timern ur förrådet ;) haha. Man skulle dofta gott och inga otrevliga överrasknings moment fick förstöra något.
Man var så nervös för allt och helt enkelt så fjompig.
Jag själv är väldigt glad att passerat det stadiet och kan gå runt i mina slitna mjukisar, raggsockor och mina "lånade" t-shirts från garderoben brevid (om än med lite mutter från ägaren haha).. Men nån gång ibland när man råkar stöta på nån som precis har kommit till det där första stadiet av allt fnitter och pirr i magen, så kan det vara lite roligt att tänka tillbaka på den tiden när man själv var där och tjatade hål i huvudet på alla i sin närhet med sin upprymdhet.
Och till dig som har inspirerat mig till detta inlägg, all värme till dig och tack för din kärleks smitta =)
En väntan
Du kliver in i ett rum med vita väggar utan någon dekor eller färg.
På golvet står en ensam stol, du går fram och sätter dig.
På väggen sitter en klocka.. visarens tickande ekar igenom rummet, kanske lite ensligt.
Du befinner dig i en väntsal, och har nog suttit på den där stolen ett par gånger under ditt liv.
Men varför känns det så tomt och varför känns det så kallt och sterilt? kanske för att du ändå inte hade tänkt att stanna så länge, du ska ju vidare någonstans men vart?.
Vad eller vem är det du väntar på? kanske pillar du lite nervöst på knappen till din jacka eller skruvar lite på dig där du sitter. Eller har du ett finurligt leende på läpparna som inte vill avslöja vad det är du funderar på?
Vad ska komma att ske när dörren öppnas och du får kliva över tröskeln till det som du väntar på.. är det till mörker och vissna drömmar som har förtvinat i väntan på att du skulle ha samlat modet lite tidigare?
Eller är det till värme, vackra melodier och mjuka färger och glada skratt? Dit ditt hjärta alltid längtat.
Ja, jag vet inte vart du är på väg kanske du inte heller vet det.. men om du samlar ditt mod och tar några trevande steg mot den där dörren och bara vågar glänta lite på den, så ska du se att det inte är försent och att man inte behöver fastna i livets väntsal dit kommer du nog många gånger ändå.
"Jag ska måla dig en tavla,
en tavla med all värme och kärlek jag har.
Inte för att jag kan, utan för att jag vill klä in din själ i alla vackra färger.
Sprida lite ljus för bara dig i denna gråa värld."
s,å
På golvet står en ensam stol, du går fram och sätter dig.
På väggen sitter en klocka.. visarens tickande ekar igenom rummet, kanske lite ensligt.
Du befinner dig i en väntsal, och har nog suttit på den där stolen ett par gånger under ditt liv.
Men varför känns det så tomt och varför känns det så kallt och sterilt? kanske för att du ändå inte hade tänkt att stanna så länge, du ska ju vidare någonstans men vart?.
Vad eller vem är det du väntar på? kanske pillar du lite nervöst på knappen till din jacka eller skruvar lite på dig där du sitter. Eller har du ett finurligt leende på läpparna som inte vill avslöja vad det är du funderar på?
Vad ska komma att ske när dörren öppnas och du får kliva över tröskeln till det som du väntar på.. är det till mörker och vissna drömmar som har förtvinat i väntan på att du skulle ha samlat modet lite tidigare?
Eller är det till värme, vackra melodier och mjuka färger och glada skratt? Dit ditt hjärta alltid längtat.
Ja, jag vet inte vart du är på väg kanske du inte heller vet det.. men om du samlar ditt mod och tar några trevande steg mot den där dörren och bara vågar glänta lite på den, så ska du se att det inte är försent och att man inte behöver fastna i livets väntsal dit kommer du nog många gånger ändå.
"Jag ska måla dig en tavla,
en tavla med all värme och kärlek jag har.
Inte för att jag kan, utan för att jag vill klä in din själ i alla vackra färger.
Sprida lite ljus för bara dig i denna gråa värld."
s,å
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)