Många tårar faller, dom faller för orättvisan.
Det är ingen film vi gråter till för vi har sett att helvetet finns alldeles nära här på jorden..precis intill oss där vi absolut minst vill se det.
Tårarna faller för all maktlöshet vi känner, hur ondskan kan få skratta oss rätt i ansiktet och vi inget kan göra.

Det är verklighet..det är inte på låtsas och jag blir så arg, nej det hjälper inte! men ilskan slår upp i mig och man önskar ihjäl sig att något ska finnas kvar.
Tårarna faller och allt vi kan göra är att låta dom rinna, fatta varandras händer och skänka all kärlek som vi kan, det kommer inte att ordna något. Men kanske kan kärleken smeka kinden och värma lite i all kyla.

Tårarna faller.

Likt ljuva toner nuddar känslan vid dig, och påminner dig om tider där allt inte var lika svårt.
Där kylan inte hade något namn,en tid där klorna som inte ännu hade borrat sig in och lämnat stora blödande sår på din hud och gjort dig så illa fanns.

Hur länge?

Mjuka toner smeker dig för en kort sekund, allt kommer att läka,men ärren kommer aldrig att försvinna utan kommer att ha lämnat spår som påminner dig om en tid utan musik.

Vissa kommer aldrig att uppleva den brutala kylan, och dom kommer att vandra utan trasiga hjärtan och söndriga själar helt oskadda.

Det är inte vi, inte du..inte jag.

Men kärleken ska även ta hand om dina sår och hela ditt trasiga innre.

Komplicerat?

Att gå från komplicerat till okomplicerat, att inte trassla in hjärnan i nya tankemönster innan man avslutat dom hundra andra tankarna innan.
Är det att vara komplicerad?
Att ändlöst snurra in sig i orden som leker inne i hjärnan..formas utvecklas och föds.
Är underligt konstnärligt eller komplett komplicerat?

Fortsätter att spinna oändliga nät av tankar och idéer, hellre komplicerat än totalt uppenbart.
Mycket mer spännande så här.

0 sek

Alla människor lever med många fragment inom sig, vissa mer ljus andra mer mörker.
Och även fast man bestämmer sig för att leva i ljuset så kan man i bland bara vilja inandas lite av det där rivande och mustiga mörkret, låta melankolin suga tag i en för några sekunder..släppa alla hämningar bli ett med vilddjuret inom sig.

Smyga omkring i skuggorna som träden bildar i månsken, få lägga sig tätt intill marken och känna jordens fuktiga svala mylla.
Höra sina hjärtslag slå i takt med allt som andas.
Flyta ihop..bli ett med allt som lever.

Ljus och mörker i samklang.

Nu har jag inte bloggat på ett bra tag, beror väl delvis på att jag faktiskt inte har något vettigt att dela med mig av. 
Ibland så funderar man mycket på hur man vill att vissa saker ska fungera här i livet..samspel med nära och kära eller på jobbet eller ja vad du nu en tänker på.
Man har liksom alltid en föreställning, en uppdiktad verklighet som man har bildat sig själv, men så fort man blandar in andra människor i sin verklighet så blir det problem.

Så vart vill jag komma med det här? Jo jag menar ju att MIN föreställning i en viss relation oavsett om den är till en vän eller en familjemedlem så behöver ju inte den personen ha samma bild av verkligheten.
Undrar om det beror på att vi alldeles för ofta önskar oss tankeläsare bland våra närmaste? Att känslorna vi bär inom oss är alldeles för sköra för att lämna vårt innersta? Men den största faran är ju att när vi inte törs dela med oss av våra förväntningar på omvärlden är att vi hamnar sittandes bittra och sura för att ingen fattar vad vi vill.  Medan dom som du vill ska agera som du vill kanske bara helt enkelt har en annan verklighet.

Ja inte blev man nå klokare av det här inlägget..men nu slipper det eka tomt härinne iaf.
Ha en super fin helg nu alla fredagsmysare. =)