Bara du.

Stormen tar i, allt slits upp i partiklar och virvlar ut i det stora intet.
Partiklarna som förut formade ett nånting lämnar nu kvar ingenting.

Och du undrar vad det var som hände precis, men slutet på något
innebär alltid en början på något annat.

Du är inte alldeles på egen hand i den stora överväldigande massan,
du har allt du behöver runtomkring dig.. universum!
Där du själv är den starkast lysande stjärnan.

Vems.

Vad du än tror om mig så har du fel om mig, vad du än diktar ihop om mig så vänder du det åt helt fel håll
du begär mig..men du är inte beredd på det jag kommer att ge.
Jag ger dig mitt allt om du ber om det, men du vill inte ha det..du vill bara smaka lite innan du vänder dig om och vandrar åt andra hållet.
Vad tror du om mig?..att jag bara kommer att vara den snälla genom dumma människa för resten av mitt liv?
att jag inte inser mitt värde här på jorden.
Jag tänker inte låta dig bara ta en bit, aldrig någonsin att jag ger bort det..för jag är viktig, hela jag betyder något för vet du en sak..Jag är helt underbar och min plats är given..är din det?

Inte mitt.

Nej..be mig inte om för stora uppoffringar.
Du får inte ställa vilka krav som helst..du må vara starkare en jag
och du må tycka att mitt trevande är outhärdligt.

Jag är kanske inte den tydligaste varelsen som vandrar på jorden,
men mitt hjärta pulserar lika mycket som ditt.
Be mig inte att ge upp mitt liv för något som för dig verkar alldeles uppenbart.

Jag kan inte stå på samma perrong som du just nu..mitt inre skriker stopp.
Jag kan inte vara den som du önskar bara för att det passar dig,
mitt inre är inte som ditt..men min själ är min och jag finns lika mycket som du.

I regnet vilar tron.

Ljusen är tända och höstens första regn sköljer ner över taken som att det försöker att spola bort allt som har hänt under året, radera det som behövs.. börja göra ett avslut inför årets sista månader.

Vad är det du vill ska raderas ur ditt liv? är det någon ond och mörk sörja som har lagt sig som en hinna över ditt hjärta, som du önskar att regnet ska nå in till och låta det rinna ner till marken absorberas av den fuktiga jorden.

I regnet vilar tron på att det kommer något nytt..något rent och äkta.
Dina ögon vilar på lågans mjuka dansande i mörkret, mörkret som nu kommer i allt större utsträckning när solen snart går inför sin årliga vila.

Men ljusets mjuka varma låga inger hopp om att det inte är för sent att allt inte var förgäves.
Innan du sett lågan brinna ut så kommer solen att stiga regnet kommer att avta och endast lämna några blanka glänsande pölar som en påminnelse om hur den sköljde in i ditt hjärta med sina små kalla droppar, men lämnade dig med något mycket större..

Hopp.

Jag

Känner ni hur underbart det är i luften? mina höst känslor var inga höst känslor..det har nog helt enkelt vart så att jag har känt så himla mycket det här året att när det för en sekund tog en paus så trodde jag att det var nåt helt annat.

Så nu har jag funderat lite på det här med att man inte kan springa ifrån sitt inre, och det är ju rätt intressant vad jag har fått erfara flera gånger att det inte funkar på det viset..hur mycket du än kämpar emot dina egna känslor och det som är den väg som är menad för dig, så kan du vara helt säker på att det inte finns någonstans att gömma sig..för ditt öde hittar dig ändå.

Men jag tror ändå på något sätt att kämpandet har en viss mening..för du kanske inte tar den mest självklara vägen fram till ditt mål utan du kanske väljer den lite mer krångliga, och du kommer ju att ha fått massa erfarenheter längst med vägen.
Men sen när du inser hur jäkla underbart det är när du tar dig själv i handen och förlikar dig med det som faktiskt är du och och vilka fantastiska saker du kan få uppleva då.

Och en sak är säker, jag har slutat att kämpa jag har bestämt mig för att vara med på resan fullt ut.
Och det är bara jag och ingen annan som möter mitt öde, för det är jag själv som skapar min värld.