Många tårar faller, dom faller för orättvisan.
Det är ingen film vi gråter till för vi har sett att helvetet finns alldeles nära här på jorden..precis intill oss där vi absolut minst vill se det.
Tårarna faller för all maktlöshet vi känner, hur ondskan kan få skratta oss rätt i ansiktet och vi inget kan göra.

Det är verklighet..det är inte på låtsas och jag blir så arg, nej det hjälper inte! men ilskan slår upp i mig och man önskar ihjäl sig att något ska finnas kvar.
Tårarna faller och allt vi kan göra är att låta dom rinna, fatta varandras händer och skänka all kärlek som vi kan, det kommer inte att ordna något. Men kanske kan kärleken smeka kinden och värma lite i all kyla.

Tårarna faller.

Likt ljuva toner nuddar känslan vid dig, och påminner dig om tider där allt inte var lika svårt.
Där kylan inte hade något namn,en tid där klorna som inte ännu hade borrat sig in och lämnat stora blödande sår på din hud och gjort dig så illa fanns.

Hur länge?

Mjuka toner smeker dig för en kort sekund, allt kommer att läka,men ärren kommer aldrig att försvinna utan kommer att ha lämnat spår som påminner dig om en tid utan musik.

Vissa kommer aldrig att uppleva den brutala kylan, och dom kommer att vandra utan trasiga hjärtan och söndriga själar helt oskadda.

Det är inte vi, inte du..inte jag.

Men kärleken ska även ta hand om dina sår och hela ditt trasiga innre.