Du tittar ner för en sekund..en sekund och allt svepte förbi, du tittar upp och undrar vad det var som hände.
En enda sekund var allt som behövdes för vinden att byta riktning, den smekte dig på kinden medan den drog förbi dig och lämnade dig där.
Melankolin träffar dig precis som en kniv hårt i hjärtat, den borrar sig djupt in, hjärtat drar ihop sig i ett tappert försök att värja sig.
Men den sekunden var allt som behövdes för att lämna dig naken avklädd, skyddslös och blottad.
En enda sekund..och där sitter du på marken i ett försök att plocka upp skärvorna av det som blev kvar, ta dig samman.
Allt annat rör sig som vanligt men du är som fast frusen i ett ögonblick och ensam kvar är du på perrongen.. du han inte med, det går fler tåg det vet du, men just det tåget missade du.
Med greppet kvar om det lilla som finns kvar är det bara att vända dig om och börja vandra igen.
